Emma

Ja, de flesta vet väl om att kryssningen inte blev som det var tänkt...
Halva resan gick i total förtvivlan.. Nanouk och Titus försvann natten till lördag. Vi åkte på kryssning efter många om och men. Mamma, svärmor, svärfar, Carina, Pia, grannarna i byn, Linnea, polisen. Ja det var så många som hjälpte till att försöka få hem vår bebis. Kl 8 på söndag förmiddag ringde så tillslut polisen och nån hade hittat dem och mamma fick åka och hämta dem. Trötta men hela. Tack alla som ställde upp, jag är evigt tacksam. Så fram till samtalet att de var ok så tror jag att man hade alla tänkbara skräckscenarion i huvudet.. Har de gått genom isen? Har de blivit påkörda av tåget? Har ett lo dödat dem? Har nån kidnappat dem? Ja jag vet inte allt jag hade bilder av.. Jag hade totalt gett upp hoppet och trodde att vår bebis var borta. Så känslan när Mattias pratade med mamma och de var hemma är obeskrivbar. Så idag har vi kelat med Nanouk som galna..

Kryssningen är inte så mycket att berätta om. Det var skönt att komma iväg men första kvällen försökte jag bara hålla in gråten och andra kvällen var jag bara sjukt trött när alla spänningar släppt. Och Helsingfors är totaldött på söndagar!!